icypiece

Idag är en av de dagarna där det känns som om jag inte lärt mig ett dugg och inte heller utvecklats på några år. Jag läser andra, äldres, altster (stavning?) och blir förbittrad över att aldrig kunna nå dit. Att jag kommer att stanna kvar på min kompetens som den är nu är en rätt läskig tanke.

Fast bara jag läser någon av mina gamla uppsatser, så märker jag en väsentlig skillnad. Mellan dem från åttan, nian, första året på gymnasiet och nu. Jag utvecklas nog, eller så har jag helt enkelt inte märkt att jag är lika usel nu som då (eller, ja, usel, kanske inte riktigt usel).

Ibland förväntar jag mig inte utveckling. Förstår inte andras nivå. Ibland tror jag att min lillebror ska veta allt som jag kan. Eller så förundras jag över vissa kunskaper min omgivning inte besitter. Triviala ting, som att Bob Dylan fortfarande lever. Fast det borde jag inte. Jag kan inget om geografi.

Nu svamlar jag visst, men strunt samma. Första stycket är förmodligen det enda jag tänkt skriva. Jag minns inte riktigt.

Jag behöver något att äta.