icypiece

15 blir han idag.

Så ska detta mästerverk föreställa honom. Vadå värdelös på gimp?

Jag sitter rofyllt vid datorn. Läser lite bloggar, kollar runt på aftonbladet och annat smått och gott. Mamma stiger in i rummet. Sätter på konståkningen med öronbedövande volym.

Irriterande, men jag har inget annat att göra.

Så hör jag bråk från lillbrorsans rum. Han är på ilsket humör och skriker på storbrorsan.

De går in hit och börjar skrika.

Jag ger upp. Går ner. Börjar lösa soduko.

Så kommer 30 sekunder senare mamma ner. Sätter på teven i vardagsrummet.

Så kommer storbrorsan ner. Visslar högljutt och tjatar om att jag ska fixa fraktfritt för honom på cdon.

Jag orkar inte med dem och jag går upp.

Jag börjar med detta inlägg. Någon rad efter kommer storebrorsan in och börjar tjafsa igen, och påstår att cdon-arbetarna jobbar vid denna tidpunkt.

Är det så svårt att ge mig lugn och ro eller?

Vad är det värsta som finns?

Jo, snokande bröder.

Okej, det är kanske inte det värsta i världen. Det är inte direkt svält eller portergryta.

Men jobbigt är det.

Det är rätt jobbigt i längden, att varje gång man hör fotsteg utanför rummet man sitter i, så måste man minimera alla fönster.

Just det, minimera och hålla för länkfönstret där nere.

För de måste ju naturligtvist kolla nere i hörnet, och se vad jag gör. Och kommentera. "ååh, läser du din mail?".

Och så vägrar de gå bort. Man kan säga "GÅÅÅÅ!", men det gör jag inte. Jag skriker det. Man kan säga "snälla söta broder, kan du gå är du jättesöt", fast det gör inte jag. Men inte lyssnar de. De bara står och frågar "varför?".

Jag knuffar lätt på dem och skriker "gååå!" igen. Inget gensvar. Så där får man sitta i ett par hundra år, medan de bara glor på skärmen. Intressant att se någon röd bild, tydligen!

De ger iallafall upp sen.

I cirka 15 minuter.

Så börjar processen igen.

Att jag inte låser dörren är ett mirakel. Eller egentligen inte för jag vet inte hur man gör. Men låt oss ignorera det i ett ögonblick, shall we.