icypiece

Så tänkte jag på väg till bussen idag.

Jag gick nämligen på gatan som vanligt, när blicken mötte en bil. Den stod på tomgång med föraren inuti. Den stod på min sida av vägen.

Pulsen ökade. Paniken började flöda. Tänk, tänk om jag skulle bli kidnappad på samma sätt som den där Natascha.

Men. Det skulle vara väldigt skönt kom jag på. Tänk att slippa skolan och bara sitta i ett rum. Att folk blev som galna utanför och jag skulle till slut komma ut, gråta och få miljoner för min berättelse.

Men så kom jag på att den där Wnånting hade fått Natascha att lära sig saker. Och att jag hade med matte b-boken i väskan.

Tanken på att spendera resten av sitt liv med att räkna matte i en helknäpp mattebok var olidlig.

Varför är du död?

Okej, detta är relativt-sent-på-kvällen-känslosamhet men strunt samma.

Det vore rätt toppen om musiker med flera slutade att dö på grund av droger.

Hursomhelst. John Entwistle är den grymmaste personen någonsin. Tycker jag för stunden det vill säga, nästa minut är det förmodligen Eddie Vedder, Tom Petty eller Chris Cornell. Hursomhelst. Säger jag efter 2 meningar igen. Han sågs inte, men han hördes. Väl. Eh. Yes. Jag beundrar bassisterna i bakgrunden, och John Entwistle var bland färgstarka personer, men man kan inte låta bli att höra hans talang.

Nu ska jag sluta. Detta var en dålig idé. Hm. Undrar om jag kunde ha gjort ett hyllningstal till JE istället för argumenterande tal på svenskan? Inte så kul kanske då majoriteten av klassen ej har den musiksmaken och ej heller läraren.  Men åh. Jag funderade på George Harrison men jag framstår redan som oerhört beatlestokig, vilket jag inte är egentligen.

Nu ska jag sluta svamla. Nu är detta svammelinlägg och inte musikinlägg.

Dröm nummer ett: först var det någonting med att jag skulle skaffa vatten från något visst ställe och godis till läraren. Sen när jag gjort det så satte jag mig i klassrummet, när klassen under steg in och då satte killen i Brolles lag i körslaget med blått hår sig ner vid mig (påpekas bör att han ej går i den klassen..). Så började han peta på mig (ala irriterande, ej tafsande) och dylikt och kalla mig saker. Så naturligtvist började jag att brottas med honom och vi hamnade i ett roligt slagsmål.

I min andra dröm så sa alla i min klass vilka dem skulle rösta på om det vore val. En i min klass sa moderaterna. Anledningen? För han var Fredrik Reinfeldts utomäktenskapliga barn, precis som en annan som det nyligen stått i nyheterna om. Han sa något om att han aldrig fått träffa sin far, men att han hoppades på att få göra det, precis som killen i nyheterna. Tydligen älskade han trots allt sin svikande pappa.

Jarå. Den började med att min mp3-spelare gick sönder. Så var jag plötsligt i simhallen. Vi hade tydligen haft simning. Jag hämtade min ryggsäck. Yttre facket var öppet. Jag fick panik. Mobilen var borta. Jag gav min idrottslärare onda tankar. Så var jag i skolan. Anmälde. Sen helt plötsligt var jag på torget, och pratade med någon kille som

Idag är en av de dagarna där det känns som om jag inte lärt mig ett dugg och inte heller utvecklats på några år. Jag läser andra, äldres, altster (stavning?) och blir förbittrad över att aldrig kunna nå dit. Att jag kommer att stanna kvar på min kompetens som den är nu är en rätt läskig tanke.

Fast bara jag läser någon av mina gamla uppsatser, så märker jag en väsentlig skillnad. Mellan dem från åttan, nian, första året på gymnasiet och nu. Jag utvecklas nog, eller så har jag helt enkelt inte märkt att jag är lika usel nu som då (eller, ja, usel, kanske inte riktigt usel).

Ibland förväntar jag mig inte utveckling. Förstår inte andras nivå. Ibland tror jag att min lillebror ska veta allt som jag kan. Eller så förundras jag över vissa kunskaper min omgivning inte besitter. Triviala ting, som att Bob Dylan fortfarande lever. Fast det borde jag inte. Jag kan inget om geografi.

Nu svamlar jag visst, men strunt samma. Första stycket är förmodligen det enda jag tänkt skriva. Jag minns inte riktigt.

Jag behöver något att äta.

Jag börjar nästan tro det.

Exempel 1: Jag har börjat bli jätte-exalterad inför nästa projekt i science B: comparative politics! Så kommer jag på massvis med länder jag vill jämföra.. Kanada, nya zeeland, indien, kuba, brasilien, schweiz, sydafrika, vatikanstaten, you name it. Så blir jag så ledsen över att bara få välja 2!

Exempel 2: Genocide, aka folkmord, på historian. Ser massa artiklar i tidningen om det helt plötsligt. Samerna, kina/tibet, jag vill klippa ut dem och visa för min historialärare och debattera och få veta mer! Så kommer jag på att vi har slutat med det.

Exempel 3: Även det historia. Förnekarna av andra världskriget! Jag går med hunger in på frågorna, analyserar, går in på sidorna, ordbajsar! Så intressant med öppna debatter, se vad de som alltid tigs ner har att säga! Men så kommer jag på att om jag ska skriva en massa på alla frågor, så hinner jag inte klart på 2 lektioner.

Scheisse vilken nörd jag är egentligen.

Scheisse. Scheisse. SCHEISSE!

Jag såg nyss på en reklam då 2 brunetter stod bredvid varandra, och tänkte direkt "ooh, jag behöver bara en blond person att ställa emellan dem!".

Då är det illa.

Och sedan ska man sätta upp punkter för hur man ska nå det, och vad man behöver.

Mitt mål: bli åtrådd (haha, fint ord), av en smart hårdrockare/metallare

Punkter för att nå det:
- Klä mig i feminima kläder och se fjortis ut (fast egentligen känner jag mig fjortis nu..)
- Börja prata högt om politik.
- Börja använda hörlurar som läcker och lyssna på metall.
- När Han frågar mig om det börjar jag en intelligent diskussion.
- Jag är kritisk mot hans synvinklar, och övertalar honom.
- Jag blir en person som är mycket mer än det ser ut, som är smart, utmanande och gillar bra musik. Jei.

Så. Vad behöver jag?
- Feminima kläder
- Nya hörlurar
- Ny musiksmak
- Mer kunskap om metal
- Mer kunskap om allt
- Mer social kompetens
- Mer talförmåga
- Mer pondus i mina åsikter

Så. Det här låter ju enkelt och toppen!

Det är förmodligen att jag inbillar mig att jag kan göra en skillnad. Och att jag inbillar mig att folk bryr sig om vad jag gör, känner, säger och skriver.

Är till för att inte brytas.

Tyvärr kan man inte kontrollera vissa saker. Jaja. Det är inte världens undergång. Det har hänt så många gånger förut så jag har vänjt mig vid det.

Nu tror jag verkligen på det. Satan. Jag måste skärpa mig.

En sak som jag funderar över ofta, är. Tänker jag själv eller tror jag bara det?

det tåls att tänkas på.

Jag tror jag inte tänker så mycket själv, för jag är väldigt naiv och förmodligen rätt lättmanipulerad.

Jao, dagen har varit, okej. Men jag känner mig trött, usel på allt, skrytsam och som en knäppskalle.

För det är väldigt, väldigt dumt att först se på scenen ur "little miss sunshine" där Dwayne får veta att han är färgblind, och sen sätta på Eddie Vedders "society".

Jag vågar inte gå ut ur mitt rum för mina ögon är läskigt röda och svullna. Och jag är hungrig!

I wanna touch you.

Jepp. Jag saknar radish. Får inte tag på något av dem.

Annars så låter textraden mysig. Fast jag har lagt av med kärleken på sistone. Eller, att bli kär först dårå. Att tråna och inte kunna koncentrera mig på skolarbetet är ingen prioritering riktigt. Men om en 18-årig version av George Harrison skulle stå utanför mitt fönster och sjunga något i stil med "here comes the sun", så skulle det inte göra mig något.

Ha. Jag kanske är som en disneyprinsessa, väntandes på den rätta. Haha. Förutom att jag inte tror på det, och att jag inte är världens snällaste och vackraste och jag kollar inte ut genom mitt fönster varje kväll och sjunger en sång om min älskade som jag inte känner, med världens vackraste röst som lockar honom till mitt fönster.

Jag kommer ofta på mig själv med att tänka "I promised myself I wouldn't cry this time!" när jag lyssnar på sorliga låtar. Jag tror att det är en vänner-skada. Kanske kommer det från någon annan källa. Jag vet inte. Men. Ja. Jag kan verkligen inte avsluta inlägg.

Yep. Ja, dagen började med pingis, och det är väl aldrig fel? Speciellt inte om halva klassen spelar rundpingis, även om man åker ut först. Att den sen fortsätter med pussel är ju inte heller fel, även om det handlar om genesis. Så att samhälle inte ska lämnas in idag, och inte heller förrän senare än fredag, är ju inte helt fel. Inte heller att spendera engelskan med att lyssna på någon från Kenya. Att sluta dagen med ett tyskaprov brukar inte vara sådär "jei!" men när det är enklare än man trodde så är det helt okej.

Men vad som inte är nice blir kvällen. Jag känner på mig att jag kommer att förneka matten jag har att göra hela kvällen. Eller inte, för jag brukar inte göra det. Men låt oss strunta i det för man ska alltid vara lite pessimistisk.

Ha 38 graders feber, så man räknas som sjuk men inte är så sjuk egentligen. Slippa de dötrista skoltimmarna och bussarna. Bara ligga hemma, seendes på hjärndöda filmer och tv-program, och läsandes de högar med böcker jag har hemma. Tas hand om. Ligga ner, dricka varm choklad och äta vanlig. Sova ut länge. Inte behöva oroa mig om någonting. Jag har ju inga prov eller så denna vecka, så jag missar ju inget. Bara ligga och ta det lugnt och äta gott och underhållas. Bara 38 graders feber så man är lite varm, och kanske lite heshet så att sjukdomen syns lite mer. Det vore något.

Musiker kom jag nyss på är ett fult ord. Eller stavar jag det bara fel, som jag brukar.

Hursomhelst. Jag har estetisk verksamhet denna termin. Naturligtvist musik, då jag inte kan dansa, inte kan måla och inte kan spela teater. Inte spela musik heller men det är roligare. Hursomhelst har vi musiken i källaren i skolan. Bland..estetmusikernas skåp!

Detta är egentligen helt onödigt att skriva om (men då jag inte haft någon besökare på någon vecka..) men hursomhelst. Från början känns det läskigt. Man känner sig så töntig. Så poppig och mainstream. Men det är riktigt kul ändå. För det finns snygga killar.

Jag tycker att metall-killar är jättesnygga, vilket kan verka konstigt då även om jag uppskattar metall, är det knappast min favoritgenre. Men, ja. Jag vill lyssna på metall! Jag vill att metall-killarna ska se på mig och fnysa (då vi inbillar oss att jag har på mig rosa kläder och är sminkad, hemska tanke). Så börjar jag namedroppa band. Och säga allmänt jätteallmänbildade saker om black metall och death metall och thrash metall och doom metall och power metall och ni förstår. Så blir de otroligt "wow!". Och blir jättekära i mig.

Eh. Hursomhelst. Jag tycker att metall-killar är snygga. Och coola. Och jag skulle vilja "vara" metall för att imponera på dem. Knäpp, javisst. Men är man ytlig är man.

(nää, för musikintresserade killar är jei! kanske inte om det är dålig musik, som dansband, men ändå)

För att vara sällskaplig (gesellig!) så såg jag igår på melodifestivalen igår med farföräldrarna och mamma. Och pappa sitter under trappen och går ibland in och säger "vad usla dem är!". Min storebror sitter i sitt rum. Min lillebror går ibland ner för att hämta godis.

ja, hur som helst. Michael Michailoff (jag kollade upp namnet på aftonbladet) spelade. Så kom det kanske småtrista citatet, men citatet, "är han den där Måns Zetterlöf?".

Det roliga är egentligen kontrasten mot min mormor som tycker att Måns är väldigt snygg och sjunger väldigt bra. Kan bero på att farmor är lätt överklass (som gillar fynd dock) och älskar klassisk musik och "fina bitar", medan mormor är lite mer arbetarklass och gillar Elvis och poplåtar kan man säga.