icypiece

Men strunt samma (haha, det rimmar nästan!)

Man tänker ju ofta "gud vad skönt om livet vore enkelt hela tiden!" eller, ja, varför inte allt man gjorde?

Tänk om man klarade alla mattetal hur lätt som helst. Lärde sig alla glosor direkt.

Det låter ju skönt, men fyfan vad tråkigt det skulle vara i längden! Man skulle ta allt för givet, och man skulle aldrig uppskatta sina framgångar.

För, ja. Finns det någon bättre känslan än när man nött på något hur länge som helst, mattetal, låt på gitarr eller vad som helst, och efter många minuter av trötthet så klarar man det? Allt sitter helt plötsligt. Det finns få saker som slår det.

Undrar hur lärarna skulle reagera om mitt svar på "how are Aum Shinrikyos beliefs connected to the tokyo subway attack" skulle lyda: "DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖD".

Vad gör hon då?

Jo, först så löser hon sudoku, en omöjlig variant. Hon halvligger på bordet.

Sen när hon inser att hon inte kan läsa det, så börjar hon leka fyllo. Hon tänker, "jag skulle passa bra som filmfyllo". Hon pratar slöddrigt och lågmält, och leker samtidigt bakfull och halvgungar och låtsats som om hennes huvudvärk är ännu värre än den är.

Sen sätter hon sig vid datorn för att skriva en utråkig terroristuppsats. Fast innan skriver hon en knäpp blogg om sig själv i tredje person.

Ja, förstås, om jag gjorde det jag tänkte hela tiden.

Då skulle jag skicka mail till lärare/skrika på dem: "din jävla skitidiot dumskalle! JAG SKA HA MVG."

Då skulle jag skrika på bussen: "håll käften jävla fjortisskitar".

Då skulle jag peka "fuck you" ett par tjugoelva gånger om dagen.

Hm. Jag är nog en väldigt arg människa dold i en söt, behärskad kropp.

Det finns en väldigt jobbig grej med mig. Det är rädslan för att göra plagiat.

Jag är så rädd för att jag ska kommentera hos en favoritbloggare, så tittar han/hon in hit och ser att jag stulit någon av hans/hennes inlägg/idee'r.

Jag kan glatt skriva inlägg och posta. En timme senare blir det "shit! skrev inte (insert random namn) något om det? har jag stulit?".

Så blir jag paranoid och tänker "nu tänker de brinna mig på bål tillsammans med mina plagierade texter!". Jag försöker ignorera det. Jag lyckas. För stunden.

Så om någon känner igen något. Kasta mig inte i vattnet för att se om jag flyter. Kommenterar så ska jag erasa och replaca!

Ja. Så är jag för ögonblicket livrädd för att jag har plagierat detta inlägg.

"Dr" "sir" "mr" mrs" "reverend" etc.

Jag ser alldeles för mycket på amerikansk TV. Alla program verkar dock ha ett genomgående tema. Alla kalla varandra för titlar.

I grey's anatomy är det "dr O'Malley!" "yes sir?".

I sjunde himlen (i ögonblick av desperation) är det "thank you reverend!" "you're welcome mrs Brown".

Hur orkar man med alla titlar egentligen? Blir man doktor eller präst för att få en titel så att alla kan liksom veta "ooh, han/hon är det!". Liksom bli respekterad?

Hur orkar man vara så formell? Och hur vet man när man inte behöver det?

"Call me Joe!" är det få som säger. Kanske beror det på att majoriteten inte heter Joe, men få säger "call me Amy" eller vad det nu är heller. När man säger det, så ler den andra personen. Så är man sååå trevlig.

Men hur länge ska parterna känna varandra innan de kallar varandra vid förnamn? Jag har problem med bara smeknamn jag!

Hur skumt skulle det inte kännas att säga "mr Svensson" eller "doktor Andersson" egentligen? Och vad har en mr uppnått egentligen? Är det inte en förolämpning? Jag menar "du är ingen doktor eller präst! du är bara en liksanerare!" eller dylikt.

USA är nog helt enkelt ett land beroende av status och prestige.

(säger man "lärare till helgalna jobbiga idiotiska högstadieungar"? nej. det borde man, hej lärare till helgalna jobbiga idiotiska högstadieungar Jansson!)

Touch me är en låt som jag förknippar med the doors. Andra som gjort låtar med samma titel är Samantha Fox och weeping willows.

Rör mig. Inte som "shake me" av millencolin. Fast det är ju förstås skakad. Skakad, inte rörd (och jag gillar inte ens James Bond).

Utan som i "känn på mig".

Jag vill känna din känsel!

Eller något liknande.

Berörning. Har ni (nu är jag kanske formell mot mig själv) tänkt på hur mycket berörning betyder? Och hur olika platser där berörningen sker kan avgöra rätt mycket?

Om man råkar röra någons rumpa så gör det mycket mer än om man råkar röra någons arm (att jag kände att jag behövde betona endast ett råkar säger nog en del). Till exempel.

Berörning är en rätt stor grej. Som kan betyda olika saker beroende på situation. Att den du är olyckligt förälskad i rör din hand betyder mer än om en kompis rör den, på exakt samma ställe.

Olika personer ger ju olika känslor.

I låtarna jag nyss nämnde så pratar dem med mig (eller, inte direkt mig, och egentligen alla som lyssnar på låten). Du ska röra mig. Inte han där borta utan hörlurar. Inte din bror. Du.

Och vad vill jag säga med detta inlägg? Ingenting, faktiskt. Jag bara fick låten på hjärnan och började att svamla helt enkelt. Men ja. Berörning är oftast bra. Oftast.