icypiece

Jag läser alltid ut @ som snabel-a, aldrig som at.

det gör att tex "vi@ica" låter lite underligt.

Varför var jag ett litet barn under 90-talet och född i sverige?

Tänk om jag vore runt 18 år i början och bodde i seattle.. Det hade varit underbart. Grunge. Pearl jam. Alice in chains. Soundgarden. Nirvana. Stone temple pilots, och så vidare. Och alternativ rock.

Eller varför kunde jag inte varit varsomhelst i england under 60-70-talet och istället uppleva the who, led zeppelin och go klassisk rock, gärna british invasion i britland.

Eller irland/usa/england under 77-tidigt 80-tal och fått se punken?

I just wasn't made for these times, som the beach boys säger.

ett av de roligaste klippen någonsin.
boken är mycket bättre än filmen. förutom denna scen (och lite till kanske).

För det är väldigt, väldigt dumt att först se på scenen ur "little miss sunshine" där Dwayne får veta att han är färgblind, och sen sätta på Eddie Vedders "society".

Jag vågar inte gå ut ur mitt rum för mina ögon är läskigt röda och svullna. Och jag är hungrig!

Och en del % av världens befolkning.

Tro det eller ej, men folk kan tänka själv. Folk har ett val. Man kan inte skylla på någon annan, iallafall inte om personen är myndig, ifall någon köpt någonting som ger den skada eller dylikt.

Det är när otroligt vackra/söta unga kvinnor som är übertrevliga pratar med den manliga huvudrollen. Så säger de "listen to this song. it will change your life" (alternativt: "listen to this song. it will blow your mind) när de ger honom en cd märkt "mixtape" eller dylikt. Så lyssnar den manliga huvudrollen på låten, sätter sig på sängen, så spelas låten medan man ser huvudrollens tomma uttryck, men man ser ändå hur låten liksom förändrar hans sinne.

Okej, om det vore någon bra låt. Men alltid är det någon dålig indiepop-låt som låter helt intetsägande. Så ska huvudrollen älska den så är det liksom självklart att de är "meant to be" för att de gillar samma låt.

fast, det förstår jag egentligen. Det är ju ganska uppenbart att bara de 2 kan på allvar gilla den låten som är överdrivet tillbakarättlagd. Som liksom är menad att låta som någon vacker låt med mystisk, fin text. Och om bara de gillar låten, så har de uppenbarligen lika dålig smak och kan bara attrahera varandra.

Jepp. Jag ska köpa hem godis och/eller chips/ostbollar (beroende på vad jag är sugen på, förstås) och se på sliskiga romantiska komedier.

Jag längtar redan.

Jag behöver en dos Colin Firth och sånt för att mina dagdrömmar på sistone har mest handlat om att jag sätter moderater på plats, att jag kommer på en formel för cancerbotemedel och diverse liknande. Vilket jag är glad över men jag behöver lite mer ögongodis!

Rubriken är inte bara allmänt fjortis från min sida, de sjöng det nyss i låten jag lyssnar på, jepp.

MVG i naturkunskap. Yes.

De luktar gott när man provluktar i affären, men på undersidan stinker de, och om man öppnar förpackningen så sprids en hemsk luft i hela rummet.

Jag måste kasta bort det. Usch.

Kan det bli bättre än Eddie Vedder med the who?
Jo, om Keith Moon fortfarande levde. Egentligen.
Men ändå. Lyssna.
Orginalet sen med.

I forna tider var det, som jag förstått det, helt naturligt att vara rasist/homofob: det var det mängden var, medan idag det är ett tabu. Jag kan då inte låta bli att undra över om några år eller hundra år från nu, vad kommer som många föraktar nu vara fullkomligt acceptera? Kan det vara muslimer, som idag många ser som terrorister/hustrumisshandlare etc? Eller är det något mer oaccepterar, pedofiler?

Jag undrar om vad vi har rätt att förakta och vad vi inte har rätt att förakta. Handlar det om val, natur, utseende, tro, handlingar eller vad?

Och kan verkligen något av de sakerna göra en människa mer eller mindre värd? Är en mördare mindre värd än en människa som aldrig mördat?

finns det någon allmän moral, eller ska alla ha sin egen? Kan vissa ha det som moral att det är rätt att mörda?

Nu får jag sluta tänka. Det är inte bra.

Nej. Det är inte vi svenskar som är avundsjuka.

Det är ni svenskar som inte tål kritik och skyller all kritik, konstruktiv eller ej, på att alla andra är avundsjuka på er. Nej. Det är inte så. Tål lite kritik istället för att skylla allt på andra.

Jag kom nyss på mig själv med att vilja heta Vedder i efternamn. Hur sjukt är inte det på en skala?

Most motherfuckers don't give a damn.

Jag kom nyss på hur skrämmande passande det är i dagens värld. Man bryr sig nästan endast om sig själv.

Att köpa saker gör en inte lycklig. Man använder de ett tag, tröttnar, glömmer bort. Men man vill alltid ha mer. Ser på det man har, och vill ha bättre. Dyrare. Köpcirkeln kommer aldrig att sluta gå runt, hur gärna man än vill det.

Nej. Lycka kan man finna på bättre och billigare sätt. Sälj några klädesplagg och köp en kamera, börja gå omkring att fota naturen. Eller börja spela ett instrument. Eller vadsomhelst.

Reklamen laddas direkt utan dröjesmål, medan reportagen laddar i all evighet. Allt medan reklamrutan rör på sig i vänstra hörnet utan att hacka.

Vad kan detta bero på?

..

Jag antar att detta är riktig ironi.

Det kommer inte finnas någon artikel jag vill läsa.

Finns det ingen tidning som lägger upp 10 artikar om dagen om pearl jam, hur usel högerpolitik är eller om vitlök?

Ganska ofta kommer jag på mig själv med att tänka "nästa vecka går vi bara 3 dagar, vad skönt!".

Sen kommer jag på att jag under de 3 dagarna har 3 prov och en stor inlämning.

Så känns det inte så skönt längre.

Ja. Engelsk grammatik kan jag nog hyfsat. Matteprovet trodde jag vi skulle ha i måndags, så jag har redan pluggat till det ändå. Rättskunskap. Tja, jag fick veta imorgon att det var på tisdag. Jag trodde det skulle vara mycket senare. Så det är inte så kul. Svenskainlämningen känns bara kul, speciellt då jag inte kan argumentera muntligt då jag blir stel av skräck, men på papper kan det brinna i fingrarna!

Toppen. Ja.

Innan jag dör av längtan till diverse onyttiga saker som jag inte ska äta, såsom delicatobollar, tortillachips (ostsmak) med vitlöksdipp, kebabtallrik med mycket vitlökssås mm.

Jag är egentligen mest sugen på något med vitlök. Rostbröd med vitlökssmör gav mig mersmak.

Skulle lägga upp en video här med en bra låt, så var första träffen på youtube med grymmaste videon till med!
Pearl Jam - Lukin

I wanna touch you.

Jepp. Jag saknar radish. Får inte tag på något av dem.

Annars så låter textraden mysig. Fast jag har lagt av med kärleken på sistone. Eller, att bli kär först dårå. Att tråna och inte kunna koncentrera mig på skolarbetet är ingen prioritering riktigt. Men om en 18-årig version av George Harrison skulle stå utanför mitt fönster och sjunga något i stil med "here comes the sun", så skulle det inte göra mig något.

Ha. Jag kanske är som en disneyprinsessa, väntandes på den rätta. Haha. Förutom att jag inte tror på det, och att jag inte är världens snällaste och vackraste och jag kollar inte ut genom mitt fönster varje kväll och sjunger en sång om min älskade som jag inte känner, med världens vackraste röst som lockar honom till mitt fönster.

Det är något fel på mig. Jag känner för att bara lyssna på "hård" musik och stirra argt och vilt på datorskärmen.

Rubrik referens till alice in chains låten, inte bandet godsmack som jag inte lyssnar på.

Varför måste Humphrey Bogart vara född 91 år före mig?

(Om någon undrar har jag sett på sabrina och casablanca i helgen.)

Jag vill bara lyssna på Tom Petty and the heartbreakers hela natten.

Sometimes it feels like I could kill for dessert.

Jag kommer ofta på mig själv med att tänka "I promised myself I wouldn't cry this time!" när jag lyssnar på sorliga låtar. Jag tror att det är en vänner-skada. Kanske kommer det från någon annan källa. Jag vet inte. Men. Ja. Jag kan verkligen inte avsluta inlägg.

Jag gillar att läsa reklam för saker som jag äger.

Efter att väntat på det ett tag, såg jag äntligen på den igår. Och vad kan man säga? I 3 ord kan man beskriva den som "vacker, inspirerande, tankeväckande". En kille lämnar sin familj och gamla rika värld för att skänka det mesta han äger till välgörenhet, även bränna upp några pengar, och åker med målet att åka till alaska och klara sig själv. Jag såg den mest på grund av musik av Eddie Vedder och naturbilder, och det var bra. Men även utan det skulle jag ha älskat filmen. En film man verkligen tänker på efter man har sett den, kanske man skulle åka ut till något vilt ställe? Skulle man klara det? Ja, och lite annat. Historien var gripande, och alla människor han träffade (möjligtvist inte det danska paret) var intressanta och man skulle gärna kunna se en film på 2.5 timmar om deras liv med. Baserad på en verklig historia är berättelsen, och det är både inspirerande och upplyftande, men även lite sorgligt.

Kom igen liksom. Han spelar bas - och bara det ger en massa cred i mina ögon. Plus så är han en väldigt bra bassist. Hör på hans basslingor liksom. Grymt. Så är han självklart med i the who som är riktigt grymma. Men den största anledningen kan vara att han inte syns så mycket med Roger Daltrey, Pete Townhsend och Keith Moon. Seriöst. Jag tycker mycket om folk som inte syns. Det är kanske lite konstigt med tanke på hur mycket jag gillar Eddie Vedder, men å andra sidan sjunger han som en gud. Och jag gillar Jeff Ament med. Speciellt på "vs"-skivan. Så gillar jag Stone Gossard mer än Mike McCready vilket är konstig då Mike McCready gör alla smaskiga gitarrsolon, men å andra sidan så syns Stone mindre. Ja, jag är knäpp. Mike Cameron, ja, han är bra men jag märker oftast inte trummisarna så ofta, vilket betyder att jag borde gilla dem mer. Att jag tycker bäst om Keith Moon som trummis, och hans syns så mycket, säger ju en del. Jaja. Kristoffer Söderström brukade vara min favorit i takida på den tiden, och han var trummis. Fast jag tyckte mest om honom för att han var riktigt snygg (enligt mig). Och då var jag inte besatt av bassister och även om Robert sjöng grymt, tyckte jag att han var sliskig och verkade allmänt otrevlig. + så tjatade all om hur snygg han var, vilket alltid ger ett minus från min sida. Annars så gillar jag bassisten i black sabbath väldigt mycket, fast det är ju riffen som är bäst med dem. + så sjunger faktiskt Ozzy grymt bra, även om jag är emot hela sprit/droger-grejen, vilket är ironiskt då flera band jag gillar höll/håller på med sånt. Jag antar att det förbättrade musiken. Eller kanske inte. Jag tror att George Harrison skrev "here comes the sun" i fängelse för droginnehav, och jag antar att de inte har droger i fängelset. Och here comes the sun är grym. George Harrison är min favorit-beatle. Hans låtar var bra, och hans solokarriär bättre än de andras. Så var han inte lika uppskattad som John och Paul. + så var han inne på massa indiska influenser som jag själv är rätt faschinerad av, och så är han söt med men jag är inte så fjortis att det avgör allt (under min 2-år långa takidaperiod var jag dock rejält fjortis). Hm. I ebba grön, så även om Thåström är grym och en legend så gillar jag bassisten bäst, även om jag inte ens kan hans namn. Hans basslingor är g-r-y-m-m-a. Hm. Jag skulle gärna vara mer kunnig inom musikinstrumenten och vad som är min grej, men jag förstår mig inte på det hela om fender och gibson eller vad som helst, och basen som jag spelar (väldigt uselt bör påpekas) på är någon billig en som är rätt dålig och som min storebror egentligen äger. + så är förstärkarna usla, så jag spelar akustiskt på en elbas. Eller en basgitarr? Jag förstår mig inte på det. Strunt samma. Jag förstår mig inte heller på tuning. Det är bara "vaa?" för mig då. Ja. Så är jag säker på att jag är rätt tondöv. Hm. Just nu lyssnar jag på Tom Petty and The Hearbreakers. Tom Petty har en rätt rolig röst. En smått udda, men jag gillar den skarpt ändå. Free fallin'. Det är inte den jag lyssnar på, men jag gillar den låten. Annars var american girl den första jag hörde med dem under ett scrubs-avsnitt under en av mina favoritscener från scrubs någonsin. En annan låt upptäckt från srcubs är don't stop believin' med journey. Låten är egentligen jättetöntig, men jag gillar det. Om hopp och sådant. Låtar kan handla i princip om vad som helst, men jag kan fortfarande gilla dem. Om allt från hur regeringen suger till att snart kommer allt att bli okej till hjärtesorg till sex, droger och rock n' roll. Nu bytte shuffle till led zeppelin, whole lotta love. Den ska tydligen vara stulen. Mycket av led zeppelin ska tydligen vara stulet. Men jag bryr mig inte nämnvärt. Robert Plant sjunger grymt bra, och JImmy Page är väl lite av en legend. Bassisten är lite småtråkig. Trummisen? Jag har som sagt ingen koll på det. Det är bara bakgrundsljud. Eller okej, det håller takten och allt. Strunt samma. Jag kan inget om det och tycker att det mesta låter bra ändå. Neil Young har ingen trummis. Tror jag. Vilket bevisar min kunskap. Neil Young har jag bara hört ett par skivor av, men han är riktigt bra. Ja. Harvest moon är nog min favorit av honom. Nu växlade shufflen till blind melon. De är mysigt rätt poppiga. Texterna brukar vara bra. Och låtarna kan vara sorgliga, men göra en glad. Vilket jag faktiskt uppskattar. Ramones låtar är glada oftst tycker jag. Kanske inte mina favoriter dock. Poison heart. I don't want to live this life (anymore). De skriker inte "jippi joho!". Fast få låtar gör ju det. Men pop gör det, och jag gillar pop därför även om jag föredrar rock med kraftiga riff och intressanta basslingor. Och bra sångare. Med eller utan trummis. Jeppjepp. Fast sångaren är inte så viktig kanske. Millencolin älskade jag länge, och Nikola Sarcevic är inte världens bästa sångare. Kanske inte dålig men ändå. Ja. Han skriver iallafall rätt bra texter. Texter, ja. Musiken är viktigare. Men låten kan bli 100000 gånger bättre av texten. Black är ett exempel jag har skrivit om. Annars så ger det mer känsla i låten. Fast musiken ger oftast känslan mer. Jag menar, no rain av blind melon. Låten ger en glad känsla, men texten är rätt sorglig om man tänker efter. Jag borde lyssna mer på blind melon egentligen. Och sonic youth, som jag hört klart mindre av egentligen. Och så vidare. Stiff little fingers. Grymt band. Men har inte lyssnat på dem så mycket på sistone. Även om inflammable material är något av ett mästerverk.

Nu får jag nog sluta innan jag blir för fast i mina egna tankar. Ingen vill ändå läsa en lång, slumpmässig text utan styckesindelning.