icypiece

Jag brukar aldrig be mina föräldrar om extra pengar. Aldrig. De brukar ibland vilja ge mig något, jag brukar svara nej. Nej! Har ni någonsin hört något sådant?

Nu är det så att en sak jag skulle få i julklapp värt 150 kronor aldrig kom. Mamma säger att jag ska få dem i händerna. Jag har fått 75 kronor av dem redan i form av en skjorta.

Så bad jag snällt min far med logiska argument att få de kvarvarande 75-kronorna.

På honom verkade det som en orimlig tanke. Som om han skulle hugga av sitt ben!

För ja, det är hemskt att jag ska få allt jag skulle få i julklapp?

Det är inte som om jag ska spendera dem på något hemskt.

På något onödigt.

Utan jag behöver dem akut.

För jag känner omedelbart behov av en sak. En härlig sak jag bara måste ha.

Godis. Jag måste ha godis. Nu,

Åh, så är plånboken tom, allt är på banken.

Lysmelk. Jag kommer att avlida utan lysmelk.

Affären stänger om en halvtimme.



I want your candy, I need your candy. Utan det blir jag en misfit.