icypiece

Igår mötte jag för första gången min lärare i svenska C. Idag mötte jag för första gången min lärare i rättskunskap och även den nya gruppen i indviduella val.

Första lektionen, den är alltid på samma sätt. Har någon märkt det?

Först så står läraren där, eller sitter, och ser.. ja. Det beror ju förstås på. Men oftast ler läraren lite men är väldigt allvarlig.

"Hm, ja, detta är alltså ...".

Så läser läraren upp klasslistan. Få säger mitt efternamn. De som gör det uttalar det oftast fel.

Sen så presenterar läraren sig. "Ååh, jag heter alltså  Kalle Svensson. Jag började studera.." blablabla. Någon långrandig berättelse om hur han eller hon blev lärare, som ingen egentligen lyssnar särskilt uppmärksamt på.

Så ska alla i klassen berätta något om sig själv. Namn, intresse, och varför man valde detta program eller denna kurs. Samtidigt som de andra kluddar i anteckningsblocket och jag får lätt panik över vad jag ska säga.

Så går läraren igenom kursmålen, och kollar på klockan, och lektionen är över. Kursmålen, de skriver man ju verkligen ner och man minns dem, för de är ju väldigt intressanta.

Det är liksom allt. Man får aldrig lära känna varandra på riktigt, egentligen. Och hur många kommer ihåg det någon annan säger? Jag träffade alltså massa nya elever på rättskunskapen idag. Inte minns väl jag vad de gör på fritiden och vad de heter!

Och läraren. Minns verkligen någon lärare någonting? Förmodligen inte. Om det inte är någon nörd ala ta kort på alla och anteckna. Men ingen gör det eftersom det vore rätt läskigt.

Lära känna lektioner är onödiga. Mjukstart borde vara att slippa lektionen och sova/åka hem istället.